Om

Igår, idag och imorgon

 

 

 

All konst är subjektiv och den skall betraktas subjektivt. Fotografering är att för evigt kunna bevittna ett ögonblick.

 

Igår

Sommaren 1986. Min far sätter en systemkamera i mina händer. Han lär mig grunderna. Bländare, slutare. Jag minns att den var helt manuell. Den hade två objektiv. Jag kände som om en stor hemlighet hade anförtrotts mig.

1993 var det dags att rycka in. Jag fick tag på en liten kompaktkamera som passade i ammunitionsväskan. Det innebar att jag kunda ha med mig kameran överallt. Jag började dokumentera. Människor. Händelser. Ur ett väldigt nära perspektiv. Och jag älskade det. Detta blev startskottet på ett intresse för människor som finns hos mig än idag.

Antalet klick med systemkameran ökade. Det blev ekonomiskt ohållbart att betala för all framkallning. Svartvitt var svaret. Jag skaffade ett labb ihop med ett par andra fotointresserade och spenderade all min lediga tid fördelat mellan kameran och i mörkerrummet. I skenet från den röda lampan skedde mirakel. Drömmar förverkligades i den där källaren.

 

Fotoutställningar. Vernissage. Tävlingar. Små fotojobb här och där. Det bara växte.

 

Sedan kom diafilmsperioden. Sitta i soffan med ett par vänner och höra surrandet från projektorns fläkt. Det släpande ljudet när en ny diabildsram drogs fram. Effekten av en bild stor som vardagsrumsväggen. Underbart! Fast det bästa var att hålla kartan mot en lampa och leta efter guldkornen. Att ögna igenom rulle efter rulle efter den där bilden som stod ut. Fotot som fångade en. Fotot som man skrek rakt ut över. Vid förra flytten hittade jag kartongvis med diabilder... Undrar hur många kilo fotogrejer det har blivit genom åren?

 

Till slut kom den. Digital kamera. Många var skeptiska. Andra helt saliga. Åsikterna spretade mer än en kardborre. Haha, det var vilda debatter! "En digitalkamera kommer aldrig ha samma upplösning som flytande kristaller" - var ett argument jag hörde. Tänk om vi då visste hur digitalkameraindustrin skulle explodera totalt. Jag minns en fotomässa där ett digitalt bakstycke satt monterat på en Hasselbladskamera och vi fick se hur en bild togs och sedan, rad efter rad, sakta visade sig på en dataskärm i andra änden av sladden. Folk bara stod och gapade. Haha! Tänk om vi då visste att alla skulle ha en digitlkamera i byxfickan...

 

När Photoshop introducerades ändrades världen. Igen. Allt var helt plötligt möjligt. Allt. Scannern jobbade alla timmar det var möjligt. Alla negativ och diabilder skulle in i burken.

 

För ett tag sedan var jag inne i en fotobutik jag besökt många gånger förrut. Men något var annorlunda. En doft jag så väl kände igen slog emot mig när jag kom in. Framkallningsvätska. Jag var bara tvungen att fråga. Jajamensan, visst var det möjligt att framkalla sin rullar i butiken numera! Det har tydligen blivit "retro-fränt" att fota med film igen. Jag har säkert ett par kartonger med T-max 400 liggandes i källaren ifall någon är intresserad? =)

 

Under åren har det mesta fastnat på bild. Människor, natur, babysim, hajar, modeller, konserter, whisky, mat, bröllop, dop, kalas, snowboard, naket, motorcyklar, catwalk, annonser, underkläder, vampyrer och änglar. Allt från glädje till sorg. För känslan är det som ska ligga i fokus. Jag har även arbetat som lärare i kurser för fotografering, komposition, framkallning och experimentell fotografering. Både över och under ytan.

 

Idag

Jag har gått all-in på Canon. Kan nån så kan Canon. Antalet kameramodeller har avlöst varandra och samlingen objektiv är hyfsat anständig. Blixtar och studioblixtar har kommit till för att kunna få till alla visioner. Vilken prylsport det har blivit! Jag minns då det var: en kamera, en människa, en idé. Men jädrans va kul det är med prylar! Och visst skulle man ha flest när man dör?

Det som fortfarande är det som triggar mig mest är dock fortfarande mötet mellan människor. Mötet mellan människan och fotot. Reaktionen. Att lyckas med att fånga DET DÄR ögonblicket. Att frysa tiden i ett rakbladsvasst snitt. Att för evigt kunna bevittna ett ögonblick.

 

Imorgon

Vem vet? Kanske har du en idé som bara väntar på att bli förevigad. För det är det det handlar om för mig. Förevigandet. Spännande framtid! Som Victor Berge sa: "Jag söker efter ett liv värt att leva". Varmt välkommen till min värld! Och orkade du läsa ända hit är du värd en applåd =)

Copyright © All Rights Reserved